Tankar om löpträning från 1961 som håller än idag!

Willie Larsson, Sportledare i Täby kommun under slutet på 50- och början av 60-talet och också tongivande friidrottstränare i TIS

I resan genom årtiondena så tar vi nu en liten omväg, då det i vårt arkiv finns några verkliga skatter. Några av dem är de artiklar som en av de tongivande tränarna i klubben under slutet på 50- och början på 60-talet, Willie Larsson, författade där han gav sin syn på framgångsrika träningsmetoder i några olika grenar.

Men först några ord om Willie själv, en viktig kraft i TIS raska utveckling mot de högre nivåerna under 50- och 60-talet. För även om vi bara vet en bråkdel om Willie, och gärna får mer bakgrund, så är omständigheterna kring hans tillträde i klubben väldigt intressanta i en nutida kontext.

Willie växte upp i det som nu heter Sollentuna, men det som då hade samma namn som vår allt för välbekanta grannklubb, nämligen Tureberg. Willie var en av förgrundsgestalterna till Turebergs IFs utveckling under 40-talet till att bli en av landets mest framstående idrottsklubbar. Willie själv var bland annat en ”hygglig” lång häcklöpare, strax under det nationella toppskiktet, med en bästanotering på 56.9 manuell tid.

Men att det var som ledare Willie skulle göra störst avtryck verkar ha synts tidigt. Gunnar Borg, pappa till den berömda Borgskalan, beskrev i en kort resumé om sitt egna idrottsliv följande om Willie.

”Som yngst i bördraskaran fick man kämpa hårt för att hänga med de 4 och 2 år äldre bröderna och den 6 år äldre grannpojken Willie Larsson, också kallad ”Vippan”. När Svenne och Vippan drog på i skidspåret var det tufft och småningom ensamt i skogens kvällsmörker. Vippan uppfan ”Åsvarvet”, en terränglöpning, som gick runt nuvarande idrottsplatsen nere vid Edsviken. Sträckan på ca 2 km började nere vid sjön, gick sedan rakt uppför den branta backen upp mot kyrkan, fortsatte efter åskanten norrut mot högsta toppen och sedan brant utför tillbaka till sjön. ”Vippan” brukade själv springa barfota. Han och Svenne samlade så många ungdomar som möjligt och alla skulle vi springa och tävla på tid. Ganska ofta hände det då att man kräktes när man kom i mål och det tyckte ”Vippan” var ett bra kriterium på att man hade tagit ut sig ordentligt. […] Den organiserade konditionsträningen var det lite si och så med. Vippans huvudsakliga motto var att börja lite lätt men ganska snart köra för fullt så länge man orkade.”

Till TIS kommer Willie år 1959 efter en period som ”legendarisk ledare” i Tureberg. Men egentligen kom han inte till TIS så mycket som till Täby och Täby kommun. Willie anställdes nämligen som ”sportledare” i den mycket snabbt växande köpingen, med, som det verkar, uppdraget att mobilisera idrottsglöd hos skolungdomen. Men eftersom friidrotten låg honom nära hjärtat, och eftersom TIS var en av de största om inte Den största föreningen i kommunen vid tidpunkten, så kom det sig att han engagerade sig i föreningen.

I Aftonbladet (!)  förkunnade Willie den tilltänkta ”tillväxtstrategin”, som svar på att kvällstidningen uppmärksammat klubbens snabba utveckling. ”Men vi värvar inte. Det skall man inte göra, om man vill bygga upp idrotten i ett samhälle från grunden. Då skall man låta de unga grabbarna och flikcorna ha egna rekord att jaga efter. Inte skaffa dit stjärnor i förväg, så att klubbrekorden blir i det närmaste ouppnåeliga. Vi skyndar än så länge långsamt. Först gäller det för oss att få fram en god ledarstab, som kan ta hand om ungdomen. Först när detta är gjort, kan vi samla in och trimma alla de många löftena i Täby.”  Visst känns klubbstrategin igen än idag?

Men nu då till en av de redaktionella skatter, som Willie lämnade efter sig när han till synes verkar ha lämnat Täby och Sportledarrollen, någon gång i mitten på 60-talet, för nya äventyr. Med titeln ”Willie funderar över svensk långdistanslöpning”, i TISarens årsblad 1961, så får ni här en härlig point of view på löpträning och visst finns det godbitar som känns minst lika relevanta idag.

Varför har Sveriges långdistanslöpare gjort på stället marsch i snart 20 år?

Är det bilen? Är ungdomen av i dag för bekväm? Är träningsmetoderna föråldrade eller är rönen från andra länder fel använda? Är det skolidrottens fel, som en längre tid förbjöd löpning över längre distanser? Är andra likartade idrottsgrenar mera lockande?

???????-tecknen radar upp sig i en lång rad och tyvärr måste jag besvara frågorna med ett mer eller mindre starkt ja, utom när det gäller föråldrade träningsmetoder. Snarare måste man där konstatera, att de flesta tränare gått för långt i sin strävan att efterapa andra länders stjärnor och ej tagit med det bästa från det gamla. — Vi kan kallt konstatera, att det efter epoken med Kälarne, Hägg och Arne ej gjorts några resultatförbättringar med undantag av särlingen Waern.

Jämför man med andra liknande idrotter, såsom skridsko, skidor och orientering, uppstår skrämmande aspekter. Dessa idrottsgrenar har utan undantag gjort stora framsteg och landvinningar inte minst i den internationella toppen. — Jag tänker tillbaka på den tid under 40-talet, då man till en som hade lust och intresse för långlöpning, men som saknade förmågan, kunde säga: "Jag tror inte Du kommer att nå eliten i banlöpning, men inom orienteringssporten kommer Du att ha större chans!" — Hur är det nu? Förhållandena är nästan omvända. En stor del av orienterarna kan utan specialträning med lätthet blanda sig med eliten av svensk långdistans. Detta förhållande är även vanligt bland skidåkare.

Jämför man trion skidor, orientering och långdistanslöpning rent konditionsfysiologiskt med utgångspunkt från lungkapacitet (syreupptagningsförmåga), finner man, att skidans män med Jernberg, inofficiell mästare, ligger i topp även här och att orienteringens bästa har samma värden som långdistanslöparna men med något ojämnare värden.

Kan detta vara orsaken till att flera av dessa kategoriers män springer (obs. utan specialträning) 10.000 m på c:a 31 min., som t. ex. Stig Dahlberg, Kullingshof, för några år sedan? Det mest imponerande i denna väg erfor jag vid Dalarnas DM, där Asp (i vardagslag mindre känd skidåkare från Älvdalen) till synes utan att förta sig gjorde denna prestation och det med sådan lätthet och grace, att TT (Thorsten Tegnér, red anm.), om han sett det, helt säkert skrivit en hel sida i Idrottsbladet med utgjutelser över mänsklig funktionslyrik.

Är det kanske så att hemligheten ligger i vad Carl Jonas Love Almkvist pläderade: "Tillbaka till naturen!” Ja, det är inte utan att jag fullt och fast tror, att det ligger något i detta och då utan poetens känslobetonade vildmarkspatos, men med mänsklig rörelsefunktion, koordination, i form av olika rörelsemoment utan muskelanspänning som den betydelsefullaste faktorn.

Varför avbröt Bannister sin träning på slätmark och gav sig upp i de Skotska bergen och varför flydde Gunder Hägg upp till vännen Olander i Vålådalen? Vetenskapen bevisar att detta var riktigt. Den tunnare luften på höglandet ger förbättrad syreupptagning, men själv vill jag tillmäta avslappningsmomentet i form av löpning i varierande terräng lika stor betydelse som formförbättrare.

Exempel på avslappningens och koordinationens betydelse framkommer i än högre grad hos australiensarna och på senare tid i den ännu extremare träningsmetod, som tillämpas av Halbergs och Snells tränare på Nya Zeeland. Systemet bygger på en långsam uppbyggnad med löpning över långa sträckor. Tempot ökas mycket långsamt men dock successivt i och med att muskelarbetet kan tåla högre fart utan motsvarande muskelanspänning. lntervall och upprepningslopp insättes först under slutskedet före tävlingssäsongen.

Ni ser nu, hur lätt det är att ställa sig frågor och med utgångspunkt från hur andra gör, besvara dem. Men att själv komma med någon lösning är värre. — Här skall jag i alla fall göra ett försök och som utgångspunkt väljer jag livets och årstidernas rytm, i medvetande om att vi här i Norden ej kan omsätta de metoder, som framkommit i andra länders klimat och miljöer.

Det gäller först och främst att ej hasta och förivra sig. Ta det lugnt i början och var hellre ute flera gånger under kort tid, 30—60 min, än i längre och intensivare perioder. Jag tänker på en sommarlovstid i arbete ute på landet. De första dagarna tyckte jag att bonden, som jag hjälpte, var fasligt lat och tog alldeles för många raster, men den tredje dagen förstod jag själv, att skulle man orka med ett långt och krävande arbete, så gällde det att inte förivra sig. Samma regel måste även gälla för idrottsmannen. Kroppen måste lugnt och metodiskt byggas upp för den hårda påfrestning, som långdistanslöpning innebär.

Jag rekommenderar för ren kroppslig uppbyggnad en gång under veckan (förslagsvis söndag!) en skidtur eller promenad, på c:a 4-5 tim, delvis i obanad terräng. Användningen av skivstång i uppbyggnadsarbetet är beroende på det arbete, man sysselsätter sig med. Den som har skrivbordsarbete bör ha skivstångsträning minst 2-3 ggr i veckan under kort tid och med lätt gymnastik före och efter varje gång. Vill man nå ett gott resultat, bör man träna minst 4-6 ggr i veckan. Ta som regel att inte springa fortare än att Du hela tiden har känslan av att kunna springa ännu fortare.

Du kommer så småningom att märka, att Du under träningens gång orkar att springa och gå längre och längre. Det gäller då för Dig att ej ta det som ett mål att öka hastighet och längdsträcka, för då förfelar träningen en del av sitt värde, eftersom Du då anstränger och spänner Dig för att nå detta mål.

Under vintertid är det speciellt farligt på grund av halkigt väglag. Dessutom kan förkylningar lätt sätta in. Jag rekommenderar också att Du under vintertid springer med kortare steg för att ej halka och på detta sätt ådraga Dig skador.

I samband med detta vill jag poängtera en detalj, som dock ej hör till träningsmetodiken. Använd alltid tydliga reflexband! – Du har bara ett liv!!

Våren är den tid, som är farligast ur skadesynpunkt. Nästan alla ökar medvetet eller omedvetet träningsintensiteten, men jag vill faktiskt mot all gällande praxis be Dig ta det lugnare. Kroppsmuskulaturen måste vänja sig vid det nya underlaget. Jag kan tala om, att ben- och hälseneskador är legio under denna tid. Den varierande väderleken gör också, att förkylningsåkommorna ökar. Minska därför ej kroppens motståndskraft genom överansträngning!

Under maj månad är det tid att öka tempo och i träningen sätta in upprepningslopp. De första veckornas banträning däremot måste ske i mycket lugnt tempo samt växla med löpning på gräs.

När solen börjar vara mera konstant i vår tillvaro kommer skörden att mogna. Plötsligt stiger formkurvan och de goda resultaten kan bärgas in. Att före denna period försöka komma i form och bevara den är vanskligt. Man kan likna det vid en trädgårdsmästare, som driver upp en exotisk blomma i växthuset och som sedan vid blomningen sätter ut den på kalljord och tror att den ska kunna hållas vacker hela sommaren.

Tävlingssäsongen blir för många hektisk. Försumma dock inte den dagliga träningen och glöm ej heller bort skivstången och gymnastiken. Glömmer Du skivstångsarbetet under en längre tid, hade det varit bättre, att Du ej haft med skivstångsträning över huvud taget i Ditt träningsprogram.

Har Du råd – tid och tillfälle – att åka upp tio dagar i fjällen under tävlingssäsongen, tror jag denna avkoppling är till nytta. Kom ihåg, att för mycket tävlande gör människan fysiskt och psykiskt trött. Variera därför träningen under denna tid, så att den blir avslappande och rolig.

När tävlingssäsongen är slut, bör Du fortsätta med träningen, men lägg Dig då vinn om att ge den karaktären av styrke- och uppbyggnadsträning. Stryk ordet ”nedträning” ur Ditt medvetande. Pränta i stället in, att Du under hösten skall träna så att Du till nästa år står bättre rustad i både fysiskt och psykiskt avseende. En mycket lämplig form av höstträning anser jag orienteringen vara. Den ger avkoppling, hög grad av ansträngning, omväxlande muskelarbete samt också något tankearbete. Som föregångare för denna metod får jag sätta hinderlöparen Gunnar Tjörnebo. (Inte så underligt förresten. Han började sin idrottsbana som orienterare!) I träningen under denna tid av året bör tempot under själva löpningen vara lägre än under tävlingssäsongen. Däremot bör Du öka gymnastikpassen.

Nu skulle nog som avslutning följa ett detaljerat träningsprogram, men det bjuder mig emot att utan kännedom om arbets- och miljöförhållanden influera någon till ett program, som ej passar. Vi är alla olika och har ej samma livsbetingelser. Många kan med tillvaratagandet av sin egen förmåga nå samma resultat. Däremot är jag fullt övertygad om att två människor med samma träning ej kan nå samma resultat (möjligen enäggstvillingar!). Hade förhållandet varit omvänt, så hade ej denna artikel behövt komma till stånd.

Som sagt en alldeles underbar och samtidigt nostalgisk text. En efterreflektion måste dock göras. Den nya zeeländske tränare som Willie refererar till är den kanske mest framstående löptränaren som funnits, än till idag, nämligen Arthur Lydiard.

Känns namnet bekant? Det är alltså samme man som Nils van der Pool refererar till när han beskrivit grunden i sin träningsfilosofi, och det är i grunden liknande principer som ligger till grund för den gällande träningsideologi med stor mängdträning som återigen tagit ett fast grepp om svensk långdistanslöpning, med det”Norska” dubbeltröskelupplägget som tillägg.

Uppmaningen om mer träning ute i den fria naturen har de flesta löpare av idag däremot inte anammat, men tittar vi då återigen till van der Pool och den minst lika framgångsrike Tove Alexandersson så har naturupplevelser kombinerat med den lågintensiva men högvolymiga träningen varit en viktig motivationskomponent. Vi får väl se om även det är något våra bästa löpare kommer ta efter i framtiden?

Med denna härliga tillbakablick på träningsmetoderna för en sisådär 75 år sedan så avslutar vi denna veckas jubileumsartikel, och vi är tillbaka igen om en vecka!

/Nils-Göran Nilsson Batz med hjälp av texter från Gunnar Borg och Willie Larsson