20-tal och nybyggar-anda i idrottssällskapet

"Allmän-idrottarna" under en klubbmatch på 20-talet. I början sydde man, som synes på de ojämna bokstäverna, själva sin tävlingsdräkt. Vit tröja med (vad vi får anta) blått T var instruktionen. Foto från TISaren Jubileumsnummer 1983.

Som vi tidigare varit inne på så blåste, under den första fjärdedelen av 1900-talet, förändringarnas vindar i den gamla byn vid Täby kyrka. Efter utbyggnaden av roslagsbanan så började tomt på tomt bebyggas i gamla Täby. Och att det rådde nybyggaranda under 20-talet märktes inte bara på bygden utan också i det nybildade idrottssällskapet.

 Själva idrottandet växte i mångfald men i grunden så anpassades idrottandet efter årstiden och många utövade flera eller t o m alla idrotter och spel som stod på programmet. Fotboll och den allmänna idrotten (friidrott) dominerade utövandet på sommaren, men kompletterades under de första åren av skidor, orientering, bandy, bordtennis (”ping-pong”), cykel, handboll och schack (!!). Ännu var det, precis som på många andra håll i landet, främst män som deltog i idrottsutövandet. Undantaget var handbollen som var en idrott vikt för damerna.

I TISarens Jubileumsskrift 1933 sammanfattade man de första åren, och man slås av det hårda arbetet som bedrevs även utanför själva idrottsutövandet.

1923. Man igångsatte omedelbart utarbetandet av stadgar för den nya sammanslutningen, ordnade arrenderingen av idrotts- och festplats samt insände förslag till platsmyndigheterna, om att i stadsplanen få platsen undantagen för idrottsändamål.

1924. Detta år kom vår dansbana till stånd, som sedermera ombyggdes år 1931. Allt arbete utfördes av medlemmarna själva. Dansbanan blev en värdefull och välbehövlig inkomstkälla, och kan exempelvis nämnas, att vi vid vår första basar kunde inräkna ett netto om ej mindre än 1,000 kronor. Samma år startades triangelserien i allmän idrott mellan Sigtuna I.F. och Vallentuna B. K. och Täby I. S. och även i fotboll kom en triangelserie till stånd mellan Bollstanäs, Väsby och Täby.

I den nya tidningen Täby-Posten, den 20/12 1924, sammanfattade signaturen ”Zeth” (= ordförande Gunnar Zethrin) läget. Klubben har under sina första år utvecklats i ”förhållandevis god takt”. Såhär i efterhand känns det närmast som en underdrift.

1925. Nu började tankarna på allvar kretsa kring byggandet av ett klubbhus vid ldrottsplatsen, men då ekonomien ännu icke tillät detta, fick saken tills vidare bero.

1926. Liksom alla andra rycktes även Täby då med i ping-pong-virveln och en ping-pong-sektion bildades, som under de närmaste åren förde en livlig tillvaro. Sedan man uppbringat ett mindre lån, sattes klubbhusbygget omedelbart i gång. Täby-stafetten - det i samband med vår augustibasar årligen återkommande stafett-loppet, som sedermera visat sig bliva så populärt - startades för första gången detta år. Skididrotten nådde under denna vinter sin höjdpunkt, och lagpris erövrades i en klubbmatch mot Viggbyholm.

1927. Den allmänna idrotten stod nu på sin höjdpunkt, och uppnådde vi här vår hittills största framgång inom denna gren genom att för alltid hemföra det åtråvärda vandringspriset, som år 1924 uppsatts mellan Sigtuna, Vallentuna och Täby.

1928. Femårsjubiléet begicks i all enkelhet med anordnandet av jubileumstävlingar i allmän idrott. Schack tog livlig fart, och bland annat arrangerades en klubbmatch mot Viggbyholm, vari Täby utgingo som segrare. Under sommaren påbörjades även de under följande år återkommande klubbmatcherna mot Väsby I. K. i allmän idrott.

1929. En triangelserie i fotboll mellan Orkesta I. F., Vallentuna B. K. och Täby I. S. om ett ståtligt vandringspris startades. Sällskapets tävlingsdräkt i allmän idrott ändrades från helvit till blå tröja med Sällskapets klubbmärke och vita byxor.

Hög nivå på den allmänna idrotten - trots enkla förhållanden

Friidrottandet i föreningen skedde under hela 20-talet under de enklaste av former. På idrottsplatsen bakom prästgården fanns enkla anordningar för teknikgrenarna. En enkel längdgrop, höjdställning (madrass hade man ej på den tiden), kastring samt materiel i form av stavar och kastredskap. Löpningarna tog sin plats framförallt på de allmänna vägarna runtomkring, då prästgårdsplanen ej lämpade sig för snabbare lopp. Sprintdistanserna sprangs istället på vägen utanför prästgården och inleddes med lätt uppförsbacke följd av lätt nedförsbacke. Långloppen sprang man på vägarna runt om i byn.

Trots de mycket enkla träningsförhållandena tränades det på med gott mod under merparten av 20-talet. På egen hand hade föreningen lyckats få till stånd såväl egen idrottsplats, ett eget klubbhus och en egen dansbana som kunde generera intäkter. Den ständiga utbyggnationen bidrog säkert till den höga motivationen.

Duktiga friidrottare avlöste varandra och resultaten höll hög klass. Georg Pettersson dominerade på de korta löpningarna med vassa tider som 11.3 på 100m och 53.9 på 400m. Bröderna John Evén och Åke Evén höll klubbrekorden på medeldistans, Åke med rekorden på 800m (2:09.2) och 3000m (9:57.7) och John med rekordet på 1500m (4:11.0). Bröderna Gunnar och Nils Zethrin hade hand om rekorden i hopp och mångkamp. Gunnar med 1.71 i höjd, 6.22 i längd och 13.10 i tresteg. Kasta kunde man också, eller vad sägs om Nils Zethrins spjutkast strax över 55 meter (gamla spjutet) som 1924 gav honom en 21a plats på Sverigelistan. Rekordet förbättrades senare under decenniet till 55.58 av Göte Elander. Gunnar, Nils och Åke var dessutom stora drivkrafter i föreningen på andra plan och agerade vid olika tidpunkter ordförande i Täby IF och senare Täby IS.

Det måste sägas att resultatnivån var sensationellt hög givet de enkla träningsförhållanden man hade att tillgå. Gunnar Zethrins trestegsrekord höll sig t. ex. i över 30 år, tills en ung Birger Nyberg till slut överträffade det. Eftersom Birger sedan behållit rekordet fram till idag betyder det att Gunnar är en av endast två klubbrekordhållare som vi haft i grenen. Lika länge stod sig George Petterssons rekord på sprintdistanserna som även de krävde att en kommande landslagsman, Lasse Lundström, bräckte dem.

Den centrala mötesplatsen i byn

Momentumet i klubben hölls på hög nivå genom decenniet och i slutet på 20-talet var Täby IS ett "samhällsintresse" i det lilla köpinget. Uppslutningen från ungdomar och unga vuxna var så stor att det nog mer sågs som ett ställningstagande att inte vara medlem i ortens idrottsförening. Dansbanan och festerna som där anordnades, särskilt i början på 20-talet, fick invånarna i byn att gå man ur huse.

När ”riktiga” idrottsplatser med rundbanor i kolstybb började dyka upp på flera håll i landet så hade man nog växande förhoppningar om att Sällskapet, med sin starka lokala förankring och sina många drivna medlemmar, skulle kunna få till stånd en dylik anläggning i Täby.

Men nu skulle det komma grus i maskineriet. Den kolstybbsbeklädda idrottsplatsen lät vänta på sig. Och när 30-talet kom skulle friidrottarna få konkurrens från oväntat håll om de ”löparbanor” de tagit i anspråk. Och fler problem väntade runt hörnet.

Mer om detta i nästa artikel som vi publicerar nästa fredag, under rubriken ”30-tal och väghinder för allmänidrottarna”.

/Nils-Göran Nilsson Batz