Täbyidrottens vaggsång

Där allt började. TIS första idrottsplats som tjänstgjorde till fotboll och friidrott fram till Täby IPs invigning 1956. Därefter anordnades där välbesökta midsommarfester en bit in på 00-talet. Platsen är belägen nord-öst om förskolan Villa Prästgården i Täby kyrkby.

Det var en gång en tågbana, som byggdes mellan Stockholm och Rimbo. Banan döptes till Roslagsbanan och en av stationerna, Täby station, förlades till byggden runt Täby kyrka. Denna historiska by, med anor tillbaka till vikingatiden, skulle med stationens tillkomst nu utvecklas till en tätort. Tågets slutstation kallades Stockholm Östra, och några hundra meter därifrån skulle en idrottsborg byggas för att stå värd för de femte Olympiska Spelen. Spelen kom att skapa en idrottsstorm som svepte över hela landet. Stormen övergick till en folkrörelse som över 100 år senare fortsatt skulle sätta stora spår i svenskarnas fritidsliv. Inte minst i Täby.

Ungefär så skulle man kunna säga att historien om Täby IS, och om hela idrottens framväxt i Täby, började. Med hjälp av vårt arkiv ska jag nu försöka skildra hur det gick till när idrotten kom till Täby och omständigheterna kring bildandet av Täby Idrottssällskap. Till min hjälp har jag tagit idrottsledaren och historikern Jonas Ferenius texter. Jonas som ledde friidrottssektionen på framförallt 60-talet.

Detta blir början på en artikelserie som under året ska ta oss igenom klubbens utveckling de senaste 100 åren. Måliblden är att publicera en artikel varje fredag kl. 12. Jag får förvarna om att denna inledningsartikel, pga. sin längd, passar sig bäst vid ett tillfälle där man har några extra minuter till övers. Med det sagt, så kommer här berättelsen om Täbyidrottens vaggsång, och vi börjar med Jonas Ferenius ord i TISarens jubileumsnummer, 1983. 

Täby Idrottssällskap. Idrottssällskapet i Täby. Idag en 60-åring med medlemmar inom hela kommunen, med kansli och hemmaplan i södra delen. Men ursprungligen en förening för dem som bodde i Täby, dvs i det gamla Täby.

Täbys framväxt

Namnet Täby är känt ända sedan vikingatiden. Det finns på flera runstenar från 1000-talet och avser då i första hand Täby by, dvs "byn vid tä", byn vid den smala vägen mellan gärdesgårdarna. Täby by kom rätt snart att ge namn åt hela socknen, sannolikt därför att kyrkan byggdes på byns mark. Idag är Täby en kommun med närmare 50.000 invånare. Allt som ryms inom denna hör hemma i Täby. Så också Täby Idrottssällskap. Men för inte så många år sedan var bilden en annan. När man då talade om Täby, menade man — precis som äldre täby-bor gör än idag — samhället runt kyrkan, ”kyrkbyn”. Begreppet Kyrkbyn har faktiskt ingen hävd, det började användas först mot 1960-talets slut och lanserades då medvetet, framför allt för att särskilja namnet på denna del av den dåvarande köpingen från köpingsnamnet. Järnvägsstationen fick ju först 1974 sitt nuvarande namn.

När Täby Idrottssällskap (och dess föregångare) bildades var det i första hand en förening för dem som bodde i det stationssamhälle som i början av 1900-talet hade börjat växa fram runt Täby station. I december 1885 hade Stockholm-Rimbo järnväg invigts. Täby fick två dagliga förbindelser med Stockholm. Så småningom sköt bebyggelsen fart runt den nyanlagda järnvägsstationen. 1907 började exploateringen i större skala, sedan stora delar av de gamla gårdarna styckats upp. 1911 var 150 byggnader uppförda eller under arbete. Snabbast gick utbyggnaden i Byle. Folkmängden ökade, under åren 1906—1911 från 1.399 till 2.403 i hela socknen. Byggandet var som mest omfattande åren före krigsutbrottet 1914. då utvecklingen av naturliga skäl avstannade. Många byggde och flyttade ut från Stockholm mera permanent, andra valde att vara sommarbosatta ute i den friska Täbyluften. Särskilt under krigsåren och åren efter första världskriget var ju tillgången till en odlingsbar jordlott av stor vikt för familjeförsörjningen.

Omkring 1920 hade samhället fått den struktur som det sedan i stort skulle behålla långt in på 1960-talet. Det var först med byggandet av flerfamiljshusen intill stationen och med stadsplaneläggningen vid 60-talets slut som förändringens vind på allvar började blåsa genom samhället. Då hade redan idrottssällskapet vidgat sitt intresseområde ut över hela kommunen.

Det var i stationssamhället Täby med dess nybyggaranda och upptäckarglädje som Täby IS växte fram. Sällskapet bildades 1923 men hade flera föregångare, som man naturligtvis skall ta hänsyn till när man beskriver idrottens framväxt i Täby.

Olympiaåret 1912 var ett stort år. De deltagande ländernas flaggor lyste runt det nybyggda Stadion vid Valhallavägen. Solskensolympiaden var på allas läppar. Maratonloppet, spelens höjdpunkt, gick visserligen inte genom Täby men inte långt härifrån. Alla kände med idolen Sigge Jacobsson, som fick skoskav och missade en given olympisk medalj. I stället kunde man glädjas åt alla de svenska guldmedaljörerna.

Bland dessa fanns hjortskytten Alfred (Alf) Swahn, en 33-årig Täby-bo, som naturligtvis alla unga täbypojkar kände till. Alla tänkte på eller sysslade med idrott och många nya idrottsföreningar bildades det året. Även i Täby bildades — redan medan spelen pågick — ett litet "kotteri” som sysslade med idrottsverksamhet. "Att Täby genom sitt nära grannskap med huvudstaden skulle ryckas med bland de första av den allomgripande sport-epidemiska rörelsen i landet var ju ganska självklart" konstaterades några år senare.

Solskensolympiaden skapade idrottslig virvelvind

Om detta ”kotteri” skrev Axel Lindgren, fotbollsredaktör i Idrottsbladet och sekreterare i Djurgårdens IF, i en färgstark artikel med titeln "Täbyidrottens vaggsång” (som vi alltså lånat till vår artikel), publicerad i sällskapets jubileumsnummer 1933.

Naturligtvis var det ”V:te Olympiaden”, 1912 års strålande idrottsfest i Stockholm, som sög lilla Täby med i den idrottsliga virvelvind, som den oförgätliga sommaren drog fram över hela landet. Förresten är det falsk blygsamhet att här tala om »lilla», ty inte kunde väl Täby vara bland de minsta punkterna på idrottskartan, eftersom samhället redan då kunde ståta med en olympisk guldmedaljör: vännen Alf Swahn, den oöverträffade hjortskytten.

Det personliga upphovet till att det blev idrott utav i Täby hette Waldemar Andersson, son till församlingens dåvarande organist. Den gode Walle var en entusiast som få, och kring honom samlade vi oss, en handfull grabbar, av vilka väl endast bröderna Bertil och Harald Magnusson torde vara någorlunda kända av den nuvarande generationen. Vi kallade vårt lilla kotteri Täby IF, någon tanke på medlemskap i förbund och dylika överklassfasoner fanns förstås inte. Huvudsaken var att det blev idrott av. Alltså skramlades ihop till kastredskap (utom slägga, den rådde ju ingen med), en hoppstav och naturligtvis en fotboll, en hoppställning snickrade vi ihop själva, och så satte vi igång. Vårt »Stadion» var beläget i en skogsglänta strax ovanför Ängby gård, och där snoddes, hoppades, kastades och sparkades boll från morgon till kväll. Ett par av oss tog sig till och med före vansinnigheten att på en tuvig och otillgänglig triangelbana av 81 meters omkrets (!) gno entimmeslopp, och eftersom den värsta ”hajen” en dag pressade upp ”rekordet” till över 15 kilometer, är det inte svårt att förstå att grabben efter detta ordentliga karusellnöje vinglade omkring åtskilligt yr i mössan ett par dagar. Om vi fick lov att hålla på och slita på hagstumpen, hade vi naturligtvis inte tagit reda på, det skulle ju inte ha varit likt grabbar. Hände det därför någon gång att markägaren, patron Söderlund, under sina inspektionsronder över domänerna närmade sig vårt tillhåll, hade vi uppövat en otrolig förmåga i att likt våra främsta hjältar i indianböckerna på ett ögonblick göra oss osynliga. Antingen antogo vi likt skogens vilda djur en skyddande likhet med den omgivande terrängen, eller också avdunstade vi med eterisk hastighet till den närbelägna Vallentunasjön, där programmet under några timmar fortsattes med simningar över diverse möjliga och omöjliga distanser.

Eftersom ”Stadions” löparbana, såsom nyss nämndes, inte precis inbjöd till några attacker mot de tider som från Stockholm rapporterades, uppnådda av hjältarna Craig, Jackson och Kolehmainen, måste vi förlägga löpningarna till landsvägarna här och där i samhället. Där flåsade vi fram både 100 och 1500 och flera meter, och då den äldre befolkningen på den tiden inte var så förfärligt på det klara med, vad det kunde betyda när en skock halvnakna grabbar kom flängande utefter vägen, kan man gott tänka sig att Snoilskys berömda ord ” . . . ur stugan tittar bonden med undran och med skräck . . .” ofta mycket väl kunde få aktuell tillämpning, inte minst ifråga om bondmororna, som väl ibland satte elvaskvätten cikorian i vrångstrupen vid åsynen av det förfärliga. Till och med ett ”maratonlopp” hade klubbchefen Walle lagt upp: ”Täby runt” hette evenemanget, och distansen var c:a 18 km. Walle hade själv det ursprungliga rekordet, men en av oss, den förut nämnda ”en-timmes-stjärnan”, putsade en kväll av det med bortåt 9 minuter, och att skjortan fladdrade ystrare än vanligt den gången behöver ingen betvivla, när man hör att den medföljande cykelkontrollanten kom i mål först 12 minuter efter löparen. Det var inte långt ifrån att Sigge Jacobsson, den tidens svenska maratonidol, hade fått sig en utmaning på halsen. Men hur det var, Så tyckte det nya Täby-fenomenet synd om den i Spelens maraton skoskavde Sigge, vilken inte ens behövde höra talas om den vidunderliga prestationen.

Prästgårdens IF först på den idylliska idrottsplatsen bakom prästgården

Men TIF-killarna var inte de enda i bygden som inspirerades till idrottslig aktivitet av de olympiska spelen. Jonas Ferenius berättar vidare i TISarens Jubileumsnummer 1983.

De olympiska spelen inspirerade till annan idrottslig verksamhet. I en gul(nad) anteckningsbok, kallad PIF Idrottskalender, finns resultaten från "PIF:s Olympiska spel” den 21 september 1913, där bröderna Nils, Gunnar och Valter Zethrin samt Sven och John Eriksson tävlade i olika grenar. Pojkarna fortsatte sina tävlingar under åren 1914, 1915, 1916 och 1917. Ja, rekordtabellerna i kalendern fortsatte att föras till in på början av 1920-talet. Som tävlingsarena användes ”Myrhagen" mellan Prästgården och Gullsjön. PIF som väl snarast skall tolkas som Prästgårdens IF, var givetvis ingen riktig förening, men hade säkert ändå betydelse för idrottens framväxt i Täby.

Prästgårdspojkarna och några av deras kamrater spelade också fotboll. På den blivande idrottsplatsen uppe vid Prästgården ”fördes ett fotbollsspel, som kunde komma en förståsigpåare att gråta förtvivlans salta tårar”. Samtidigt med prästgårdslaget hade ett annat gäng med pojkarna Friberg på Såsta och Brobypojkarna ”sina roliga kvällar i en av hagarna på Broby”. Så småningom kom de båda lagen överens om att spela en vänskapsmatch. Den gick av stapeln den 12 juli 1917. Matchresultatet är glömt, men ett viktigare resultat var det konstituerande sammanträde med Täby Idrottsförening som hölls direkt efter matchen.

Hur idrottsidyllen kunde se ut skildras målande av Carl Öhrn i TIS Jubileumsnummer 1933.

För mig, som är en ibland de äldste, sträcker sig dessa minnen längre tilllbaka i tiden. Under ett av orosåren, sommaren 1917, rullas upp för min inre syn en vacker tavla inom vars ram befinner sig en grönskande björkhage och en insjös blånande vatten. Nerifrån hördes stojande röster under en pågående polomatch. Det var efter slutad arbetsdag. Jag hade begivit mig till Vallentunasjön och finner där Broby och Såsta grabbar med flera. Jag betraktade det vackra skådespelet. Det kändes så frestande att få vara med.

Trots alla betänkligheter deltog jag efter en stilla funderare. Det blev ett par doppningar och renhåriga kallsupar och många kritiska sekunder under vattnet, och se'n hade jag fått nog. Efter den duvningen föreslog jag polohajarne att vi skulle bege oss upp till den ovan sjön liggande slätten och ''fota" i stället. Alla blevo med på förslaget. Här möttes vi många sommarkvällar i en yster fotbollsdans med läderkulan piruetterande mellan oss. Drivenheten att behandla bollen saknade många av oss, men det fanns eld och glöd, och det var ju huvudsaken.

Många roande och glada upptåg äro knutna till dessa möten. Ibland många andra voro mina franska "gåbort"-skor föremål för mycket skämt. Efter denna intensiva kamp togs alltid ett svalkande bad. När den proceduren var avklarad smakade de medhavda smörgåsarna härligt. Här skildrades bedrifterna, och det rikhaltiga stoffet diskuterades livligt.

I solnedgången skedde uppbrottet, och man skildes med en fond av erfarenheter och ett minne rikare. Det känns så underbart och rogivande att få blicka tillbaka på framfarna skeden i ungdomens år. Mot sensommaren förlades idrottshändelserna till nuvarande idrottsplan (bakom prästgården, red. anm.) och efter en fotbollsmatch grundades ”Täby Idrottsförening”. Kontakt med närliggande föreningar upptogs och klubmatcher ordnades. Fotbollen ger jag på båten och övergår till kortdistanslöpning.

Täby IF - Täbys första idrottsförening

Efter flera år med mer "ostrukturerat" idrottande så bildades alltså en riktig klubb, Täby IF, 1917. Åter till Jonas Ferenius.

Idrottsverksamheten i Täby fick nu mer organiserade former. Täby Idrottsförening bildades ”i ett mycket behagligt moment" för att än en gång tala med Axel Lindgren. Den verksamhet som bedrivits i gamla TIF hade tynat av. Diskusen hade monterats som hjul på en skottkärra och den "vackra dyra bambustaven (4 kr inklusive lindning "Uggla patent") hade för länge sedan bidragit till framställandet av en panna kaffe i familjen Magnussons kök". Lindgren själv hade lämnat Täby. Ordförande för den nya föreningen, som organiserades på traditionellt föreningsmanér, blev Valter Zethrin. Sekreterare var Ernst Karlsson. Föreningen fick snabbt ett 20-tal medlemmar, ett antal som femdubblades på ett par år. Vid årsmötet 1919 inräknades 95 aktiva och 10 passiva medlemmar. Idrottsföreningen blev snabbt "Täbys utan gensägelse mest livskraftiga sammanslutning”, som man skrev i ett av de medlemsblad som under år 1919 utkom med sex nummer. Tidningen som kostade 25 öre styck hade Nils Grönberg som redaktör.

I medlemsbladet får man en unik bild av den idrottsliga verksamheten. I skidor tävlade man bl a med ”Enebybergarne". Den 2 mars hade man sin dittills största skidtävling. Tävlingarna blev mycket lyckade och uppmärksammade: "Kondis va vid 11-tiden fullt av folk, gubbar, käringar och troll, snoriga och skrikande smågrabbar, fotografer en gross, journalister, tecknare med flera, vilka gjorde tävlingen till synes 'internationell'." På våren startade man också med boxning i Godtemplarlokalen. Initiativtagare var den boxningsintresserade Nils Grönberg. Snabbt lärde man sig grundställningen och raka vänsterstötar. För 25 öre kunde åskådare få tillträde till tisdagskvällarnas pugilistövningar. För 5 kronor fick man själv vara med i leken. Eljest dominerade allmän idrott. Klubbmatchen mot Enebybergs IF på pingstdagen samlade trots regn 250 personer som också kunde glädjas åt en hemmaseger i fotbollsmatchen. Fotbollsspelarna hade eljest en del problem med dubbel representation o d och bristfällig träning, vilket resulterade i en klar revansch för Enebyberg längre fram under sommaren.

Tidigt började idrottsplatsfrågan diskuteras. Man hade 1918 efter viss tvekan inköpt en plan och gjorde också en första inbetalning på 850 kronor av de 2.500 kronor som tomten kostade. Medel fick man bl a genom att hyra en gammal dansbana vid Vallentunagränsen. Man började också iordningställa planen. Men det sanka läget skapade problem — tomten som kallades ”Myren” låg vid norra delen av Kyrkvägen inte långt från Jarlabankes bro. Styrelsen insåg snart att platsen inte hade möjlighet att fylla de fordringar som måste ställas på en god idrottsplan. Det skulle kräva mycket arbete och stora kostnader för att få den användbar. En försäljning aktualiserades. I stället inriktade man sig på den "gamla historiska plan” uppe vid Prästgården. Det var ju på den plan som man hade haft sina tävlingar, det var ju här som idrottsverksamheten startade om våren så snart det fanns en bar fläck, som kunde användas för hopp eller kast. Arrendator Eriksson var välvillig. Sommaren 1919 ägnades åtskilliga arbetstimmar ät stenbrytning och jordschaktning.

Utbrytaren Täby BK

Rätt snart fick den unga idrottsföreningen konkurrens. De yngre grabbarna som fanns i samhället fick inte vara med när de något äldre TIF-arna sparkade boll på idrottsplatsen, utan hänvisades till en egen liten äng bakom lokomotivförare Nords villa (ungefär i korsningen Skolvägen—Valevägen). Detta ledde till att man på Ragge Bjelkes förslag den 14 juni 1921 bildade klubb, Täby Bollklubb. I den första styrelsen var Tore Linnéd ordförande och Olle Ljung sekreterare. Efterhand sökte sig allt fler pojkar som ledsnat på förhållandena i TlF till den nya klubben och medlemsantalet steg till ca 60. "Uppland darrade för denna livskraftiga och energiska klubb.” Särskilt heta och hetsiga blev matcherna mot lokalkonkurrenten TIF, som dock aldrig besegrades. Bättre gick det för den svart-vit-skrudade bollklubben mot Enebyberg, Sigtuna och Vallentuna. T o m Stockholms IF fick stryka på foten i en minnesrik match 1922.

I Täby BK sysslade man också med schack, skidor, boxning och bandy. I den senare grenen nåddes den största idrottsliga framgången när Idrottsföreningen "nedklubbades” med hela 11—1 . Till skillnad mot Idrottsföreningen hade man dock inte någon festplats eller dansbana som man kunde stödja ekonomin på; man byggde verksamheten på kamratskap och god ordning.

Det dröjde dock inte länge förrän man tvingades konstatera att samhället, som då hade omkring 1.200 fast boende, inte kunde härbärgera två skilda föreningar.

TIS bildas i försoning mellan två arga rivaler

Den känsloladdade konkurrensen mellan de två lokalklubbarna till trots så blev en sammanslagning allt mer attraktiv. Hur förloppet fortlöpte beskrivs i TIS Jubileumsnummer från 1933, med underskriften "E. M. A. Ö. A. L." 

Det var i slutet av år 1922, som det man och man emellan först på allvar började påtalas det dumma och opraktiska i att det skulle finnas två med varandra konkurrerande föreningar i ett så jämförelsevis litet samhälle som Täby. Man började mer och mer inse de stora fördelar och den styrka, som onekligen skulle kunna uppnås genom en sammanslagning av dessa båda klubbar, och i slutet av januari månad följande år hade frågan avancerat så långt att Täby ldrottsförening i en skrivelse till Täby Bollklubb efterhörde deras inställning till en eventuell sammanslagning.

Det behövdes emellertid ett flertal sammanträden och diskussioner, och det dröjde ända till slutet av maj, innan saken kommit så långt, att man kunde samlas till en sista avgörande konferens, vilken ägde rum i Biografen, närmare bestämt söndagen den 31 maj 1923.

En sammanjämkning lyckades härvid åstadkommas såtillvida, att man beslutade sig för att nedlägga de båda gamla klubbarna och förena sig i en ny sammanslutning under namnet Täby Idrottssällskap.

Man skulle kunna invända, att i de flesta fall förekomsten av en konkurrent brukar verka eggande och sporrande på andra parten, men när i detta fallet hänsyn tages till samhällets relativa litenhet, inser man hur lyckad denna hopfogning var, såväl för idrottens fortsatta utveckling, som för enigheten och sammanhållningen hos den uppväxande ungdomen. Riktigheten av detta påstående har även sedermera under åren bekräftats.

Beslutet att lägga ner de båda konkurrenterna och starta en gemensam förening var synnerligen väl förankrat. På mötet på biografen samlades över 80 (!!) personer. Då ska vi komma ihåg att i hela Täby socken bodde det strax över 1200 personer vid tidpunkten. Som enda kvinna vid sammanträdet noterar vi Mia Moström, som därmed också blev första kvinnliga medlem i Idrottssällskapet.

Jonas Ferenius berättar vidare, i TISarens Jubileumsnummer från 1983.

Ordförande blev Gunnar Zethrin, under vars ledning stadgar utarbetades. Bland det första som ordnades var arrendering av idrotts- och festplatsen. Man skrev också till myndigheterna och föreslog att platsen skulle undantas för idrottsändamål i stadsplanen.

Redan några veckor före sammanslagningen arrangerades de första tävlingarna i TIS-regi. De äldsta bevarade resultatlistorna finns i en liten svart anteckningsbok som berättar om TIS klubbtävlingar under år 1923. Man tävlade i två klasser. Segrare i de olika grenarna vid den första tävlingen den 20 maj blev på 100m Georg Pettersson 12.1, i kula Simon Elander 19.30, i längd samme man 6,11, i spjut Nils Zethrin 79,20 och i höjd Gunnar Zethrin 1,69. Kastresultaten är givetvis sammanlagda (både höger och vänster hand), den gren som man ännu oftast tävlade i. Efter årets slut kunde man summera nya klubbrekord i ett flertal grenar; listan visar att man räknade in tidigare TlF-rekord som klubbrekord.

Avslutsord

Täby Idrottssällskap var nu bildat och det skulle komma bli en riktig rivstart för sällskapet. Denna ska vi återkomma till. Men nu är det dags att avsluta denna inledningsartikel och avslutsorden skänker vi åter till Axel Lindgren, som får chansen att upprepa sin grattishälsning från 10-årsjubileet nu när sällskapet fyller 100 jämnt.

Detta är ungefär berättelsen om idrottens första barndom i Täby. Jag hoppas att det nuvarande idrottssällskapet gått längre och fortfarande kommer att trava vidare uppåt tinnarna. Har den äran!

/Nils-Göran Nilsson Batz med hjälp av arkivtexter från framförallt Jonas Ferenius, Carl Öhrn och Axel Lindgren.