40-tal och en ny generation med framtidstro

Från vänster i flyttbar kastring på gamla idrottsplatsen: Olle Falkerhiem, Ernst Karlsson, Tore Jonasson och Evert Karlsson, samtliga duktiga friidrottare på 40- och 50-talet.

Den ”vågdal” som friidrotten i klubben hamnat i under 30-talet fortsatte med 40-talets inträde. Den stora anledningen var förstås bristen på goda träningsförhållanden. Med tillkomsten av Sjökrigsvallen i början på 40-talet, en fin kolstybbsbana vid Näsby Slott som var byggd och underhållen av Kungliga Sjökrigsskolan, så förbättrades möjligheterna att bedriva friidrott i Täby. För våra kämpar i TIS, som fortsatt höll till främst i trakten kring kyrkbyn, var dock avståndet inte optimalt eftersom få höll med egen bil på den här tiden.

Men under andra halvan av årtiondet skulle äntligen idrottsplatsfrågan i kyrkbyn ta fart igen. Friidrotten vädrade morgonluft och aktiviteten ökade. Såhär beskrev Olle Falkerheim, under några år stavhoppande ordförande i klubben och sedermera pionjär inom fallskärmsjägarna, händelserna under rubriken ”Utblick från 40-talet” i TISarens Jubileumsnummer från 1983.

Vid ett jubileum är det ju naturligt att blicka tillbaka. Särskilt skänker man väl då en tacksamhetens tanke främst till dem, som startade det hela med helt tomma händer.

Vi, som var aktiva under 40-talet, hade ju som smågrabbar på 30-talet sett dom ”stora grabbarna" kämpa på plan med fotboll och idrott och sett dem slita med glatt humör på festplats och med grovjobbet runt alltsammans. Tänk bara på att schakta fram fotbollsplanen med enbart spadar och att bygga upp festplatsen, först med en liten dansbana, sedan med en större med tak - den senare köpt begagnad från Haga Nöjesfält.

Många av dom där stora grabbarna tillhörde pionjärgänget, som varit med från början. Man minns många, men namnen har kanske fallit bort, bara några sitter kvar som tex ”Tratten" och "Kalle Skomis" - båda pålitliga målvakter - "Kaggen" och ”Lillkaggen” Johansson, de alltid glada Åke ”Gladan” Evén och Bertil Widner, som tillsammans med Nisse Nordenstein lekte med motståndarna på högervingen, Gösta och Olle Widner, Åke Swahn, Karl-Erik Ternström, Gerhard Johansson, "Moppe", Erik ”Sillen” Karlsson, Olle och Nils Nilsson, Kalle Hertzman, Carl Öhrn, Nisse och Gunnar Zethrin, Erik ”Perken” Nyberg, Erik "Mankan" Magnusson, Magnus ”Mankan” Lundberg, Bengt och Ingrid Lundgren, Knutte Svensson, Knutte och Verner Gustavsson, Kjell Teglund, Arnold Löw, Axel Carlsson, Allan Linde, Gösta Karlbom, Göte Elander, "Göcke" Eriksson, Carl-Oscar Carlsson, ”Matte” Persson och Lennart Carnby.

Vi, som var aktiva under 40-talet, kom att verka under i stort sett samma enkla förhållanden, som pionjärerna. Den lutande planen fick duga. Lagledarna skyfflade bort den värsta dyngan och motade bort Prästgårdens kor före matchen. Bandy spelades på Vallentunasjöns is. Löpningarna gick på vägarna: 100 och 200 m framför Prästgården (uppför i början, utför i slutet). Bilar var lyckligtvis sällsynta. Medeldistansloppen gick med start vid bagare Pettersson bakom stationen, längs stordiket och runt kvarteret till vänster.

Vatten saknades. Entusiastiska lagsupporters bar en 50-literskruka vatten från brunnen vid Prästgården till halvtid och full tid. Annars cyklade man ibland ner till Nygårdsviken i Vallentunasjön.

Midsommarfesten på idrottsplatsen var årets största evenemang i Täby. Söndagen före midsommar gick vi runt med listor i hela byn och fick en tjugofemöring i mest varje stuga. Vi var välkomna. Pengarna gick till barnens tävlingspriser. Brage Gille dansade då som nu även om det skett ett par generationsväxlingar. Lövskrindor från alla gårdar ställde upp. Det blev över tjugo. Efterhand blev det allt fler traktorer.

Dansbanan var en uppskattad samlingsplats för hela Täby. Vi hade bl a en bra orkester under en lång tid, nämligen Carltons med sex man. Under midsommarfesten ordnade vi förstärkning med gammaldansorkester och hade to m Calle Jularbos (och Ebbe Jularbos) orkester några år.

Dansbanan var vår största inkomstkälla. Visserligen fick vi ett mindre bidrag från municipal-, och senare kommunstyrelsen, men det förslog inte långt. Vi hade dans hela sommaren varje onsdag, lördag och söndag plus Pingstfest.

Det här med dansbanor var emellertid på avskrivning. På 20- och 30-talet fanns det exempelvis dansbanor dessutom vid Hemberga i Byle och vid gränsen till Vallentuna vid stora landsvägen förutom vid Vallentuna, Ella Park, Åkersberga och Österåker. På 40-talet byggdes banan vid Ella Park ut. Där var kundunderlaget större. Orkestrarna blev dyrare och efterhand blev vi tvungna att minska på vår dans till att omfatta endast vissa fester med artister som dragplåster och uthyrning till andra föreningar för egna fester.

Skedde då inga framsteg under 40-talet? Jovisst, så sakteliga. Vi var visserligen tåliga och tillfreds på den tiden, men genom att kämpa vidare och bredda verksamheten blev det möjligt för gamle TIS-aren Arnold Löw att i kommunalfullmäktige genomdriva beslut om en kommande, riktig idrottsplats i Kyrkbyn på andra sidan skogsbacken.

Sjökrigsskolan hade redan anlagt en modern idrottsplats och dit cyklade vi vid mästerskap och tävlingar..

Täby blev köping 1948 och fick en s k vänort i Danmark: Rödovre och senare i Norge: Lörenskog. För att kunna samordna köpingens representation bildade vi nu, på initiativ av Georg Blüchert i Gribbylund, Täby Köpings Idrottsråd och arrangerade köpingsmästerskap bl a som underlag för uttagning. ldrottsutbytet började med en resa till Rödovre. Året därpå arrangerade vi en trenationsträff med tävlingar på Sjökrigsskolan.

År 1947 började vi med en damsektion på allvar. En sådan hade förekommit tidigare men intresset hade ebbat ut. Framför allt ägnade vi oss nu åt handboll. Maud Lindegren var med i starten och kom att vara stöttepelare en lång följd av år.

I fotboll gick det framåt och nu utvidgade vi med pojklag, där Berne Sjöholm var ledare vid starten.

Friidrotten hade varit i en tillfällig svacka. Det tog fart med oss smågrabbar, som Carl-Oscar Carlsson tog hand om och lärde upp i alla grenar. Sedan kom Rune Pettersson och Tore Jonasson. Det blev bättre bredd och bättre resultat och stimulerande tävlingsutbyten per cykel, sedermera bil. Typiskt var att vi ”fuskade” i alla grenar och sporter året runt. Inget elittänkande här inte! Vi hade kul och mådde säkert bra av det, även om resultaten var ganska blygsamma.

Under de här åren skaffade vi en bastu vid nedre fotbollsmålet genom lotteri och grävde en brunn, vilket stimulerade till regelbunden motionsträning året runt. "Matte”, "Jipan" och Arne Olovsson var några av eldsjälarna i verklig bemärkelse. Dom höll eld i pannan.

Vår egen tidning, som sedan döptes till TIS-aren, såg dagens ljus 1949. Den nya lokaltidningen Roslagsposten gav oss också möjlighet till information utåt.

En ytterligare nyans av verksamheten på 40-talet får vi av Rune Pettersson, som var en av de första ledande krafterna i det som hade blivit en egen friidrottssektion, efter att man under de första åren haft samma mannar som parallellt utövat och arbetat med alla sporterna. I samma jubileumsnummer skriver han om sin tid i TIS, under rubriken ”I huv*et på en gammal ordförande”.

[…] Familjen hade flyttat ner till Stockholmstrakten och jag hade på försommaren 1939 avslutat en folkhögskolekurs och behövde ett sommarjobb. Täby Konditori annonserade efter en konditor. Jag sökte jobbet och fick det och stannade i åtta år i stället för en sommar och blev "Bagarn" för hela det dåvarande municipalsamhället. En av de första kvällarna i min nya hemort knallade jag upp till den vackert belägna festplatsen inom vars område även låg en lutande fotbollsplan, längd- och höjdhoppsbanor plus en kulring medan man förgäves tittade efter några löparbanor. Dessa voro utspridda på lämpliga landsvägsbitar i omgivningen. Här träffade jag trevliga kamrater med gemensamma intressen och snart var jag aktiv i framförallt friidrottssektionen, som även hade hand om skidor och orientering. Efter en tid hamnade jag i styrelsen för TIS och 1944 var det dags för ordförandesysslan några år framåt.

Klubben var liten men sammanhållningen och kamratskapet var prima och jobb saknades aldrig. Varje sektion skötte sin del, vilket förutom träning och tävling även innebar plan- och banskötsel. För fotbollsgrabbarna kunde det ibland betyda, att de förutom kritning av planen före en match måste skyffla undan skiten efter prästgårdskorna, som betat där. Och sommarens match var naturligtvis lokalderbyt mot arvfienden Vallentuna.

Friidrottarna hittade inte alla gånger de gamla märkena för sina löparsträckor och då var det bara att hämta måttbandet och mäta igen. Skidmärkesbanan vid Veda kostade också många timmars jobb och mycken möda men det var kärt besvär, ty det gav PR för klubben. Vi fick själva vara ”spårkallar”, då det var före snöskoterns tid. Vi brukade skida upp till Veda på lördagskvällen och övernatta där och någon gång hade vi tur att objudna hamna mitt i en fest för tex "Vedas vänner”.

Trots att all verksamhet var baserad på frivilliga insatser, att inga traktamenten förekom och att reseersättningar endast betalades ut i undantagsfall behövde dock en klubb även då en del pengar för att kunna existera. Som räddaren i nöden fick festplatsen tjäna med danser under sommarens veckoslut, pingstfester mm och som säsongens clou midsommarfesten som osvikligt brukade åstadkomma ett efterlängtat klirr i kassakistan.

1948 flyttade jag från Täby för att återkomma 1959. Då hade det ekonomiska undret och den enorma tillväxten i Stockholmsområdet även drabbat Täby med kommunalt anlagda och skötta idrottsanläggningar och ekonomiska stöd till föreningarna från stat och kommun. Täby IS har blivit en storklubb med bred ungdomsverksamhet och fortfarande med en härlig klubbkänsla. Nu fick jag glädjen och förmånen att under några är få arbeta med friidrottens ungdomssektion med ett stort entusiastiskt gäng ungdomar, som med liv och själ gick in för att göra Täby IS namn känt och fruktat bland Stockholmstraktens storklubbar.

Efter dessa fantastiskt målande berättelser om klubbens verksamhet från Olle Falkerheim och Rune Pettersson ska vi förstås också återge en del tävlingsresultat och annan kuriosa.

I slutet av 40-talet hade TIS aktiva sektioner för herrar inom fotboll, friidrott, orientering, skidor, bandy och för damer inom handboll. Ett försök verkar också ha funnits att få igång en damsektion i friidrott, men det verkar inte ha lyckats.

För friidrottens del överlevde förvånansvärt många klubbrekord årtiondet men de som slogs var: 200m, 23.5m av Ernst Carlsson år 1946. 400m, 53.5m av Lars Carlsson år 1945. 1000m, 2:45,0m av Sigurd Lindstedt år 1944. 110m häck, 18.0m av Tore Jonasson år 1949. Och stavhopp, 3.25 av Olle Falkerheim år 1945. Även om resultaten till viss del uteblev så ökade aktivitetsnivån betänkligt i slutet av årtioendet.

Klubbmatcher i friidrott var på denna tid frekvent förekommande och en av de stora segrarna kom mot Djurgårdens IF 1947.  Matcher utkämpades också emot bl a Gribbylunds AIF, Enebybergs IF, Väddö IF, Morgongåva IF och Östhammars SK. Därutöver arrangerade Täby köping såväl köpingsmästerskap för seniorer och ungdomar samt skoltävlingar mellan köpingens alla skolor i friidrott.

Till köpingsmästerskapen hade Redaktör Englund i Roslagsposten skänkt ett standar till bästa klubb i allmän idrott seniorer. Dessutom tävlade klubbarna om ett vandringspris från Djursholms Tidning, den s k ”Djursholmskannan”, som gick till bästa ”all-round”-klubb, efter sammanställning av köpingsmästerskapen i inte mindre än 9 idrotter (!): handboll, skidor, bordtennis, tennis, terränglöpning, orientering, fotboll, bandy och friidrott. Om denna kanna kämpade det första året, 1949, Täby köpings då 8 idrottsföreningar: TIS, Gribbylunds AIF, Viggbyholms IK, Ellakamraterna, Näsby AIS, Näsbyparks IF, Lahälls IF och OK Tjädern. Av dessa hade åtminstone de fem förstnämnda friidrott på sitt ordinarie program och det handlade då i första hand om aktiva i övre tonåren och äldre – detta samtidigt som kommunen hade blott 10 000 invånare! Även om klubbarna var små så var utövandet således synnerligen utbrett.

TIS fick en perfekt inledning i mästerskapstävlandet och en perfekt avslutning på årtiondet genom att ta hem såväl det första Roslagspost-standaret i friidrott som den första inteckningen i vandringspriset Djursholmskannan som bästa "all-round-klubb", och med det kunde man angripa 50-talet med självförtroende och stor entusiasm!

---

Ja, ungefär såhär såg alltså utvecklingen i Sällskapet ut under 40-talet, där aktiviteten blev allt intensivare för varje år i slutet på årtiondet. En utveckling som verkligen fortsatte in på femtiotalet där det blev en ny ”byggboom”, både i köpinget och i TIS. Men om detta får ni vänta lite med att ta del av, för när vi är tillbaka om en vecka igen ska vi istället berätta om den långa vindlande vägen till att föreningen till slut fick sin fullvärdiga idrottsplats och sina första löparbanor.

Men vill ni innan dess gräva ännu djupare i Sällskapets historia så har vi nu publicerat både ett bildgalleri, och ett antal klubbtidningar från nämnda tidsera, på vår sida TIS 100 år. 

Avslutsorden skickar vi denna gång tillbaka Till Olle Falkerheim, som avslutar sin hälsning i Jubileumsnumret från 1983 såhär.

Så här efteråt kan man fråga sig vilken betydelse vårt jobb med Täby IS hade utöver att vi hade kul själva. Jo, en levande idrottsförening då gav möjlighet för dom, som ville, att hålla på med idrott i alla former och var praktiskt taget det enda roliga, som fanns, som kunde attrahera och sysselsätta ungdomen i Täby på olika sätt.

Genom att den levande idrottsföreningen fortsatt att leva, så har stafetten förts vidare. Vi äldre gläder oss nu åt de goda resurser, som i dag står till buds och åt de rent fantastiska framgångar, som TIS-are under senare år uppnått resultatmässigt.

Vi har väl också många gånger skänkt en tacksamhetens tanke till de ledare och funktionärer, som dragit det tunga lasset. Personligen tänker jag främst på Lasse Carlsson, som var med redan på 40-talet och tog över som ordförande och kom att fortsätta praktiskt taget tills nu. Ja, han har nog inte slutat helt ännu utan håller väl ett stadigt grepp om midsommarfesten som vanligt? Det är sådana idrottsledare, som svensk idrott är stor tack skyldig.

Olle Falkerheim

En sammanställning av Nils-Göran Nilsson Batz