Månadens TIS:are: Lars Hamrebjörk

Många gånger glömmer vi bort vad idrott och friidrott egentligen handlar om. Han som aldrig glömde, aldrig glömmer är Lars Hamrebjörk. Bänkad framför varje försöksheat, varje höjdkval på TV. Ända sen Lars var liten har intresset och kärleken för friidrott alltid funnits där.

Motivering till mars månads TIS:are: För sina starka 10 år i klubben då han ställt upp i ur och skur. När det behövs funktionärer är han aldrig sen med att anmäla sig. För sitt ledarengagemang i löpargruppen för vuxna och för sitt feta intresse för friidrott. För att han påminner oss om att ha roligt när pressen är hård.

Han var alltid längst bak. Sist. Men vad gjorde det? Han hade kul och det var därför han tränade. 
– Jag var fruktansvärt dålig när jag började. Jag var nog även Hälsinglands långsammaste 1000m-löpare. Men jag var nog den som tränade mest, det var ingen i min ålder som tränade så mycket som jag gjorde.

Som 11-åring började lille Lars i Järvsö IF. Det var stort. Alla som ville satsa på friidrott tränade i Järvsö IF. Var man någon, ja då var det i Järvsö man hängde. Från 60- fram till 80-talet var klubben riktigt stor och friidrottare från hela Hälsingland drog sig till Järvsö. Några år senare hade han valt grenar: 800m, lång häck och 3000m hinder.
– Jag började springa hinder och det var väl där jag var som bäst också. Sen gick jag ner till 800m och 400m häck. Jag tyckte att det var jobbigt att springa hinder, även om jag nog var bättre på det. Jag tränade mycket teknik och byggde till och med en vattengrav utan vatten så att jag kunde träna hinder.

Trots många sistaplaceringar stoppade inte det Lars från sin träning. Han sprang upp för sina backar, gjorde sina intervaller. I bakhuvudet kryper frågan fram: varför?
– Jag tyckte bara att det var skojigt. Jag höll på väldigt mycket, friidrott var det som gick först. Jag skulle träna varje dag, sen kunde jag göra andra saker. Jag försökte någon gång att skippa träningen för ett prov dagen efteråt, men det gick inte. Jag var tvungen att gå ut och träna. Allt skulle byggas upp så att jag hann träna varje dag.

Till slut var det slut. 22 år och nyligen intagen på Kungliga tekniska högskolan tog Lars det tuffa beslutet.
– Jag ville börja med tekniskt. Sen hade jag hade blivit så pass gammal att jag insåg att jag inte kommer bli någon världsstjärna.  Ville jag hålla på med friidrott ville jag vara engagerad till max.

Med mycket studier räckte inte tiden till och trots att Lars bara bodde ett stenkast från närmsta friidrottsbana gick han inte dit.
– Jag var ute och sprang mycket men att satsa på friidrotten och vara engagerad, nej det ville jag inte. Jag hade inte tid. Men jag tittade på all friidrott på TV.

Lars började i Täby IS friidrottsklubb 2004. Egentligen ville han inte. Men det behövdes tränare för en 94-grupp och sonen var ju i den åldern. ”Om Fredrik vill vara med och träna friidrott, då kan jag vara med som tränare”, tänkte Lars. Tiden fanns egentligen inte där, men om sonen ville så var tiden kanske värd, tänkte Lars.
– Fredrik sa: Nja, det är ju du pappa som är intresserad av friidrott.

Men bristen på tränare försvann inte och Jörgen bad Lars fråga sin son igen. Om pappa skulle vara tränare var det okej. Lars fick skaffa sig ett par nya löpardojor. nu var han tränare.  Men efter några år bestämde sig Fredrik för att sluta träna friidrott och trots det fortsatte Lars sin träning
- Jag var så igång. Jag hade fått ett gäng som jag tyckte var så intressanta att träna. Jag gillar att träna mycket teknik, det var jag duktig på själv. I och med att jag tittade på varje försökslopp på TV på långa häcken, kvalen i höjd- och längdhopp hade jag sett hur många proffs som helst.

Idag är Lars inte tränare längre. Men han är ofta funktionär på tävlingar som Täby håller i. Då håller han såklart i löpgrenarna. Vad skulle du säga att du är mest nöjd med som du gjort för klubben?

– Framförallt Heidi tror jag. Jag minns att hon tränade med 92:orna och jag tyckte inte att hon passade in där. Så jag hörde med henne om hon inte skulle komma ner till mig, Nisse (Nils-Göran Nilsson) och 93-94 gruppen. Så det gjorde hon. Heidi fick problem med något knä och kunde tinte räna benen ett tag, men hon tog sig alltid till Bosön, även om hon inte kunde löpa något.

Och här har vi det: bakgrunden till Heidis kulstötarkarriär.

– Jag frågade om hon inte kan stöta lite kula då. Det ville hon. Det var jag och Nisse som började träna kula med henne. Sen dess har det ju gått rätt bra för henne.  Hon var ingen naturbegåvning men var lite som mig, gillade att träna mycket.

Efter en operation under januari månad har Lars varit sjukskriven men blir allt bättre.
– Jag försöker ut och springa, det är min träning. Jag springer mycket hellre än att åka på spinning, det är totalt ointressant för mig. Ska jag träna ska jag ut och springa. Egentligen är jag helt sjukskriven till efter påsk och efter det kommer jag att börja jobba 25 %.

Hur känns det?

– Jag måste, det är så jag blir bra, bättre. Att sitta och vänta på att bli bra… då blir jag aldrig bra. Därför jag vill komma igång med träningen igen. Jag brukar köra en 4 km-runda och nu börjar jag känna att det finns lite fart. Jag räknar med att innan de kör sommarstoppet i Mikaelas löpargrupp ska jag vara med. Det är någon gång i slutet av maj, då ska jag vara med. Jag ska definitivt vara med och träna.

Kanske borde vi påminna oss själva varför vi som små egentligen började med friidrott. Det var inte för att vi ville vinna VM (vad det betydde visste vi inte, kanske stod det för världens bästa mamma, dock oklart) inte heller för att vi ville se hur bra vi kunde bli. Det och drömmen om VM kom senare. Men just då var det ju helt solklart: för att det var kul. Det var roligt att springa.

För många är det en tanke som ofta glöms bort, försvinner i motvinden. Som Zlatan skrev en gång ”jag är inte intresserad av att vara näst bäst”.  Klart man vill ha silver istället för brons. Klart man fightas om en bronspeng istället för en snopen fjärdeplats. Samtidigt måste man gå tillbaka till den lilla tjejen/killen som en dag kom till Tibblevallen. Nervös, glad och peppad. För där har vi idrottens charm och det är det som Lars tar fram.

Lars var kanske ofta sist men om man tänker till en extra gång, ändå så jäkla långt före. Före de som frågar sig själva varför man håller på. Före de som håller på för att pappa tycker om sporten. Och före dem som aldrig förstått vitsen med idrott.

Fakta om Lars Hamrebjörk
Ålder: 54 år
Ålder vid start i Täby IS: 44 år
Gör: Ingenjör inom bygg, jobbar med information och skrivande samt ledare i den vuxna löpargruppen.

/Frida Hogstrand